|
Om oss
Mia Forsgren heter jag och jag har en Grand Danois hane som heter Bonzo och en Australian Kelpie tik som heter Prima.
Om vi tar det från början så startade mitt liv med hund när jag var fyra år och mina föräldrar köpte oss en Lakeland terrier som hette Lina. Hon var mer vild än tam och när hon en dag fick för sig att jaga mig och bita mig med sina sylvassa valptänder i mina hälsenor fick jag nog och skrek "Mamma! Sälj´na, sälj´na!!". Så man kan nog lugnt säga att det inte började så bra.
Men allt eftersom tiden gick och jag blev större och Lina blev vuxen så blev vi allra bästa vänner! Hon var med överallt, lärde sig massor av tricks och det bästa av allt var att när hon var envis och vägrade lyssna så klämde man henne bara under armen och gick. Inget vidare uppfostran där inte men det funkade för oss just då. Det var ju inte så vanligt att man gick på kurs med en sällskapshund då. Allra roligast var när hon åt upp de kulörta ballonger som var till pappas 50-års kalas. Vi letade som dårar efter dessa ballonger, alla var spårlöst borta! Dagen efter så blev jag mäkta förvånad när hon sket grönt-blått-orange-gult och rött. Det kommer jag aldrig att glömma! I hela 15år var hon med oss, åh vad jag kan sakna henne!
Det kom att dröja nästan tio år innan det var dags för hund igen. Det var efter jag träffat min nuvarande sambo, som tankarna på hund tog fart på allvar. Då vi bor på landet passade det sig utmärkt med en hund. Sagt och gjort, vi funderade lite, och kom snart fram till att en grand danois var det som vi bägge ville ha. Eller lättare sagt, det var den enda ras som vi var överens om...
Några dagar innan vi fick hem Bonzo så åkte vi till en kompis till oss som min sambo visste var duktig med hund, för att få lite allmänna råd. Hon nämnde då Nadine Karrhammar med PassOn hundtjänst och där började väl det hela egentligen. Efter valpkurs, grundkurs, spårkurs, klickerkurs och till sist tävlingslydnadskurs så var det väl bara själva tävlandet kvar. Eller bara och bara, jag hade världens mest orediga hund, klassens clown även kallad. Han var överallt och ingenstans, och aldrig där jag ville! Ibland så var jag så trött på honom att jag bara ville lägga mig ner och gråta, (vilket även hände ett par gånger…). Det är inte helt lätt när 70kg hund inte vill det du vill, det kan jag lova!
Efter ett års tragglande med tävlingslydnadsträning så var det dags för premiären i lydnadsklass 1. Jag var hur nervös som helst och inte blev det bättre när jag kommer in till sekretariatet och hör domaren säga: ”Ska en grandis vara med?! Det kan ju bli hur som helst det!”. Snacka om att mina knän skakade! Väl inne på plan gick det jättebra och nervositeten släppte direkt. Blev dock lite skakis då Bonzo lade sig ner mellan två moment och strejkade, men med lite lockande och pockande fick jag upp honom igen. 140p och ett andrapris blev utdelningen. Jag var supernöjd och fem tävlingar senare kan jag konstatera att det fortfarande är vår högsta poäng vi fått hittills!
Nu efter ytterligare ett halvår med träning så har jag insett att jag vill så mycket mer men att Bonzo inte riktigt klarar av kraven som följer med det. Även om han har växt till sig och är mycket lättare att handskas med och mer arbetsvillig nu så känner jag att det är dags att han får bli hemmavovve istället, så som det faktiskt var tänkt från början! Jag och Bonzo kommer fortfarande att synas på appellplanen på klubben, men jag tror inte att det blir så mycket mer tävlande för oss. Fast man vet ju aldrig, kanske dyker vi upp och sätter ett nytt personligt poängrekord! Vi har kastrerat honom den 13 januari 2009 och hoppades på så vis att han skulle lugna sig lite, vilket han även har gjort.
I mars 2009 gjorde Prima entré hos oss. En smått galen kelpiefröken som tog mitt hjärta med storm. Ingenting känns omöjligt med denna dam, och hon är Bonzos raka motsats. Hon vill jobba, hon testar allt i hennes väg och hon tar verkligen för sig! Hon är verkligen snabblärd, vilket sätter ganska så stor press på matte, som tidigare inte behövt planerat träningarna till punkt och pricka, något som är ett måste nu. Det är otroligt kul och givande att äntligen få känna på att jobba med en hund som verkligen vill något, som nästan ber om att få bli tränad.
Fast det är ju inte helt skadefritt det med... Hittills så har jag fått tapetserat lite här och målat lite där samt att det kanske fattas nån sko eller så. Påhittig är bara förnamnet och det gäller att ha tålamod och ta det onda med det goda som min mamma skulle ha sagt.
Hon är en underbar hund som hittills har ett Lp1 samt är upplyttad till lägre spår. I början på 2011 så tänkte jag starta lkl2 och senare lägrespår till senvåren/sommaren.
Vi ses!
|